Bussen kränger sig igenom ytterligare en skarp kurva. Den har sannerligen sett sina bästa dagar. För varje sväng och ojämnhet på marken känner man hur den liksom glider fram och tillbaka på den bakre hjulaxeln. Och fjädringen är så mjuk att när den börjar gunga tycks den aldrig vilja sluta. Det här är världens farligaste bussresa.

Jag vågar inte ens tänka på vad Svensk Bilprovning skulle anmärka på bussen vi sitter på om den togs till en kontrollbesiktning. För varje sväng är jag övertygad om att den ska kastas av vägen.

Landskapet utanför fönstret bjuder på vacker natur med palmer och regnskog. Apor svingar sig mellan träden och över vägen med hjälp av gatlampornas stolpar som bugar sig över vägbanan.

Det är en fin utsikt och egentligen borde vi bara njuta av den. Om det inte vore för det komplett livsfarliga fordonet vi sitter i.

Fem timmars dödsångest

Bussresan från Mersing till Kuala Lumpur har bara börjat och jag har redan hunnit svettats floder av nervositet. Jag har åkt helvetesbussar i Kambodja, jag har kört motorcykel på galet trafikerade Highways i Vietnam, jag har suttit i minibussar med självmordsbenägna chaufförer längs stupande bergssidor i Indien. Men det här tar ändå priset.

Det har bara gått en halvtimme. Vi har fyra och en halv kvar…

Generellt sett kör busschaufförerna i Malaysia helt okej. De håller hastigheten hyfsat och gör inga superidiotiska omkörningar till skillnad från Kambodjas eller Vietnams ”yrkeschaufförer”. Det spelar dock mindre roll när bussen är så fallfärdig att även den skickligaste och mest sansade förare när som helst skulle kunna förlora kontrollen över ekipaget på grund av att antingen den bakre hjulaxeln rasar ihop eller att svängningarna i baken blir för stora för att hävas ens genom att hastigt sänka hastigheten.

Återigen sitter vi alltså som två sitting ducks och ber till högre makter att vi ska komma fram helskinnade även denna gång.

Det du ser är det du får… Nja, inte i Asien

Det är vår allra sista sträcka innan vi ska flyga hem. Vi har avverkat sju länder med olika transportsätt. Från Nya Zeeland med bil till Tonga på scooter, 4WD i Australien, Kambodja med minivans, bussar och tuk-tuks, på motorcykel genom större delen av Vietnam, från Hué i mitten av landet ända upp till Sapa vid gränsen till Kina och ner igen till huvudstaden Hanoi. Vi har åkt färjor och båtar i Indonesien, liksom flugit med lågprisbolag som inte är godkända enligt IATA eller i EU. I nära sex månader har vi gjort allt detta och nu är det snart dags att åka hem till tryggheten.

I morse tog vi oss tillbaka till fastlandet och skyndade oss till busstationen för att hinna med avgången klockan 11 och kunna vara i Kuala Lumpur innan kvällningen. Efter ett relativt obekvämt boende på ön Tioman på Malackahalvöns östkust ska det bli skönt att komma till ett bra hotell i en modern stad, tänker vi.

Som vanligt i Asien fanns ett flertal olika bussbolag att välja mellan. Eftersom vi hade bråttom iväg brydde vi oss inte om att kontrollera dem närmare och köpte en biljett med en buss som på bilden (och till det yttre där den stod) såg helt okej ut, med Asienmått mätt vill säga.

Det är den alltså inte. Och jag som lovat mig själv att aldrig mer göra en sån här bussresa i hela mitt liv!

Ren skräck skriver denna artikel

Mitt sätt att döva rädslan för att vi snart ska volta och bli mos i ett bussvrak bland krossat glas och förvriden metall är att skriva. Det är därför denna artikel blir till. Inte för att den behövs, utan för att jag bara måste skriva något. Att ni faktiskt läser den nu är en bra sak.

I skrivande stund befinner vi oss en knapp timme från Mersing och busschauffören höll precis på att krocka med en bil när han skulle korsa en större väg.

Det är liksom på den nivån det är.

Vi är så innerligt trötta på Asien nu.

Jimmie Olsson

Kommentera