Få saker får en att fundera på vem man egentligen är än att resa under en längre tid utan måsten och vardagsbestyr. Första gången jag fick smaka på det var för 16 år sedan. Då var jag 29 och fortfarande odödlig – som man är när man är ung och hungrig på upplevelser.

Vi befinner oss i Kambodja. Det är inte första gången jag är här. Och det är långt ifrån första gången jag är i Asien.

För sexton år sedan var jag halvt galen och sökte friheten i allt jag gjorde.

Jag åkte hit på vinst eller förlust – sålde allt jag hade, sa upp mig från jobbet och hyrde ut lägenheten i andra hand med besittningsrätt om jag inte återvände hem inom sex månader.

Jag kajkade runt Sydostasien längs den givna rutten – samma rutt som backpackers än idag åker, d v s Thailand, Laos, Vietnam, Kambodja. Men jag gjorde det på mitt eget lilla vis.

Dåförtiden var det inte många som vågade köra motorcykel genom länderna.

Jag gjorde det. Och det till råga på allt alldeles ensam.

Det var en oslagbar känsla och väckte uppmärksamhet hos locals ute i byarna som med gapande munnar stirrade på mig när jag susade förbi och avundsjuka hos andra backpackers som med imponerade leenden och gnistrande ögon lyssnade på mina berättelser från vägarna när jag landade då och då i någon av de största backpacker-hubbarna i städerna.

Idag ser jag unga backpackers komma körandes i klasar på halvrisiga Honda Win 110cc motorcyklar med backpacksen fastsurrade på specialsvetsade bagagehållare.

Och det är inte bara unga stöddiga killar, utan även tuffa tjejer som gör det.

I par eller ensamma kör de Sydostasien runt som vilka vana globetrotters som helst.

Det samtidigt som jag och min sambo inte ens lyckats få tag på en enkel scooter, eller ”motobike” (typ moppe) att köra ut en sväng på landsbygden med.

Men Kambodja är ett annat land idag. Jag ser det ute på landsbygden när vi åker buss mellan städerna. Jag ser det i städerna. Jag ser det på folket, även om just de är de som ändrat sig minst genom åren.

Då, för sexton år sen, var Kambodja ett land mestadels bestående av dirt roads.

Det var röda dammiga vägar fyllda av potholes, risiga trähus byggda på styltor i små byar med mil av obebodd djungel däremellan, slätter och åkrar dimmiga av röken från ständigt pågående svedjebruk, och beväpnade uniformerade provinsvakter – vilka enligt ett flertal uppgiftslämnare jag pratade med ofta var rester av röda khmererna med mindre ädla avsikter gentemot vägresenärer.

Idag är trästylthusen undanträngda och skymtar bara fram här och där mellan nybyggda betonghus med stora entrédörrar. Bebyggelsen mellan byarna ser ut som vilket Bali som helst, de dammiga vägarna är borta och ersatta med hårt trafikerade asfaltsvägar och jag har ännu inte sett en enda beväpnad vakt, vare sig i städerna eller på det av landsbygden vi hittills besökt.

Kambodja är ett annat land idag. Men kanske är det mest jag som är en annan man idag.

Redan då var det olagligt för utlänningar att köra motorcykel utan körkort här. Jag visste nog om det, men jag minns också att jag reflekterade särskilt mycket kring det.

Faktum var nog att jag inte ens brytt mig om att ta reda på hur det låg till med saken. Som ung och odödlig klarar man sig nämligen igenom det mesta, och i Asien var väl allt lagligt liksom?

Det jag snart upptäckte var att polisen oftast nöjde sig med en tiodollarsedel i ”böter” att ”betala på plats” för förseelser som de godtyckligt anklagade en för.

Det var nog för mig. Jag tog helt enkelt för vana att alltid ha en tiodollarsedel instoppad i passet.

När jag blev stoppad räckte jag således bara över det till ”polismannen”, log och fick inom loppet av några sekunder tillbaka det – utan tiodollarsedeln – och blev ivägvinkad igen.

Problem solved.

När vi idag hör oss för (givetvis på turistbyrån eftersom vi är gubbe och tant) om hyra av motorcyklar får vi snabbt reda på att det är olagligt för utlänningar att både hyra och köra motorcykel, och det även om de har både nationellt körkort för det och international driving permit. I värsta fall kan polisen beslagta motorcykeln och be om flera tusen kronor i ”böter” för att lämna tillbaka den.

Det är lagar som börjat efterlevas ordentligt på senare tid här, och vi ser också poliser varje kväll komma åkande med beslagtagna motorcyklar på trailers, demonstrativt glidande längs Pub Street i Siem Reap för att visa att de faktiskt menar allvar.

Den synen existerade överhuvudtaget inte för sexton år sen.

Och ändå glider fler kids än någonsin omkring på motorbikes kors och tvärs över hela Kambodja.

Men för oss är det just det som får oss att tveka. Hotet om att i värsta fall få betala flera tusen i böter, krånglet att hassla med snuten om de får för sig att nypa motorcykeln och begära cash i ersättning.

Men framförallt är det tanken på att om vi skulle köra omkull – eller ännu värre – köra på någon, så skulle varken vår försäkring gälla för oss eller andra och kunna resultera i fantasistora bötesbelopp som kompensation till de som eventuellt drabbas av vår framfart.

Och det även om vi rent tekniskt inte varit vållande till olyckan.

Det är det som är att vara gubbe och tant på backpackingresa – konsekvenstänkande i konflikt med en äventyrslusta ack så stark.

Att få återuppleva den där känslan av frihet jag hade då, att få min sambo att känna samma sak som jag gjorde då, att göra samma sak som jag gjorde då och som kidsen gör idag känns plötsligt väldigt komplicerat.

För Kambodja är inte samma land idag. Och jag är inte samme man.

Jag är tråkigare idag. Lite fegare. Men framförallt lite… klokare?

          Jimmie Olsson

Kommentera