Det är en väldigt märklig känsla det här när resevardagen sätter in. När resandet i sig har blivit så mycket vardag att det är normaltillståndet och man slutat tänka på att man är på resande fot. För det är först då man kan kalla sig resenär istället för turist.

Det finns kanske inte en definitiv gräns. Men klart är i varje fall att debatten angående huruvida man är resenär (eller traveler i internationella ordalag) eller turist är synnerligen hetlevrad i de flesta reseforum på bland annat sociala medier. Den som rest mycket, och särskilt den som rest längre perioder än de vanliga två eller kanske tre veckorna om året, har säkerligen stött på begreppet traveler, backpacker, flashpackerryggsäcksresenär och globetrotter. Kanske till och med nomad vilket är något som börjar bli allt vanligare att folk som är ute och reser en längre tid gärna vill kalla sig.

Det kan ju tyckas löjligt hela grejen och är det också. Men det finns också en viss sanning. Eller i alla fall en definitionsfråga i det hela.

Det är nämligen så att ju längre man är ute på resande fot desto mer tänjer man gränserna för vad som är ett normalt vardagsliv och inte.

Resenär eller turist – vad är skillnaden?

Travel Islands definition lyder ungefär: en resenär reser under en längre tid. Oftast utan förutbestämda resplaner och bokade biljetter och boenden. Medan en turist oftast reser under kortare tid med en förutbestämd resplan med inkluderat boende och alltid med en returbiljett till hemlandet i handen.

Och varför spelar detta roll då?

Well, egentligen spelar det väl ingen roll alls. Men det finns ändå vissa fundamentala skillnader som är rätt intressanta att reflektera över.

För när du drar iväg som turist på en tvåveckors är det sällan du hinner insupa så mycket av landet du besöker att du kan ta till dig allt det har att erbjuda. Du hinner inte heller lämna din vardag bakom dig så mycket att du glömmer bort den. Eller (vad viktigare är) får smak för en annan slags vardag. Ekorrhjulet därhemma är ständigt närvarande, om inte i den medvetna tanken så i alla fall i bakhuvudet såpass att du någonstans vet att det är det som är den normala tillvaron – den som inte går att fly ifrån.

Men reser du längre än så, låt säga sex veckor, börjar vardagen därhemma så sakta luckras upp och du börjar få upp ögonen för nya perspektiv och andra tankar som sällan får plats bland vardagens alla bestyr och måsten.

Börjar du gå bortom den gränsen, och nu snackar vi alltså månader, så är förändringen i tillvaron så stor att du oundvikligen börjar förändra din perception av tillvaron helt och hållet.

Fem veckor sägs vara den magiska gränsen, det vill säga antalet veckor för en normal svensk semester. Efter fem veckor övergår du (in)officiellt från att vara turist till resenär. Efter två–tre månaders resande har du i regel hunnit haft en resekris innehållande en attack av stark hemlängtan kontra en panikattack över att resan någon gång faktiskt kommer att ta slut och att du snart måste åka hem igen.

Efter det är bollen definitivt i rullning.

När du rundar fyramånadersstolpen har du nått en ny nivå i ditt resande. Du har officiellt uppslukats i resevardagen.

När resevardagen är ett faktum

Resevardagen innebär att du blivit så van vid ett liv på resande fot att du rotar dig på mindre än två timmar på hotellet du nyss tagit in på, tillika känner dig hemma överallt varhelst du kommer.

Det är också då du upptäcker att du börjar kalla hotellrummet du för tillfället bor på för ”hemma”, kvarteret där du bor för ”stan” och då du meddelar ditt resesällskap att du ”bara ska gå ut en sväng” och att du ringer om du ”kommer hem senare”.

Det finns även en annan aspekt. Om du befunnit dig i ett land tillräckligt länge för att känna att det i stort sett är ”ditt land” och du och ditt resesällskap bestämt er för att dra vidare till något annat resmål och dagen för avresa närmar sig så får du faktiskt resfeber! Jo, det är sant! Du kan till och med tycka att det är precis lika läskigt att byta land som det var att sätta dig på det allra första flyget hemifrån för att ge dig iväg på den långresa du just nu är ute på!

Har du upplevt detta så kan vi meddela att det är fullt normalt. Du har bara drabbats av resevardagen. Den infinner sig hos alla som reser under en längre tid och är en bitterljuv känsla därför att den påminner dig om det alldeles fantastiska i att du är på resa och att det går att finna en vardag bortom vardagen som är så mycket trevligare än den vardag som är vardag när du är hemma i vardagen…

Jimmie Olsson

 

 

Kommentera