♦ TEXT OCH FOTO: JIMMIE OLSSON

– Jag hatar mitt jobb men jag har inget val. Mina barn måste överleva, säger Rangsey. Han är en av Phnom Penhs många knarklangare i turistkvarteret Riverside som drömmer om att regeringen ska börja ta hand om det kambodjanska folket så att hans son ska slippa följa i hans fotspår och börja sälja knark till turister.

Jag kryssar mig med hjälp av muskelminnet igenom trafiken i korsningar och över vägar där ingen bryr sig om vare sig gångtrafikanterna eller de trafikregler eller de fåtal trafiksignaler som numera finns uppsatta på de största gatorna.

Det var länge sedan jag var här – sexton år sedan för att vara exakt – men jag minns fortfarande hur man gjorde för att ta sig fram till fots så smidigt som möjligt. Trots att mycket är sig likt är samtidigt allt helt annorlunda. För Phnom Penh liknar inte alls den stad jag besökte då.

Framförallt de vidriga snuskgubbarna som feta och svettiga köpt sig friheter och sitter och dreglar över nån liten Kambodjanska de låtsas vilja lära sig språket av medan det enda de egentligen har i skallen är hur hårt de ska knulla dem i stjärten senare på kvällen.

Nere i turistkvarteren vid Riverside flockas horder av människor som sökt sig hit till Kambodjas huvudstad av olika skäl. De är så många.

Alla nyblivna lycksökare som tror sig kunna starta en business precis som tusentals andra i Sydostasien. Alla twenty-something backpackers utsmyckade med billiga halsband och armband, naiva och odödliga på jakt efter äventyr i främmande land, ett billigt hostel och kanske en kärlekspartner för natten.

pojke Kambodja nappflaska stad natt
Fattiga barn utan val tvingas till knarklangning.

De övervintrade hippierna som varit här alldeles för länge och aldrig lyckats ta sig härifrån. De tatuerade råbarkade männen i fyrtioårsåldern med bistra miner och ansikten av sten, ett flertal av dem på flykt undan rättvisan i sina egna länder.

De slitna femtioplussarna på flykt från sig själva som med ett dumt flin sprätter omkring på gatorna i turistkvarteret uppenbart påverkade av narkotika trots att de vet att det är belagt med hårda fängelsestraff och till och med döden.

De unga killarna, till synes helt vanliga ungdomar som skaffat sig en semesterbrud i form av en lika ung kambodjansk tjej som de smörjer med gåvor och restaurangbesök i utbyte mot sällskap av intim natur tills de ska åka hem. Flera av dem med flickvänner som väntar på dem därhemma.

man keps stadsgat mörker
– Jag har inget val, säger Rangsey och slår ned blicken i marken.

Men framförallt de vidriga snuskgubbarna som feta och svettiga köpt sig friheter och sitter och dreglar över nån liten Kambodjanska de låtsas vilja lära sig språket av medan det enda de egentligen har i skallen är hur hårt de ska knulla dem i stjärten senare på kvällen.

Jag har precis suttit och avnjutit ett par kalla öl på en av de billigare restaurangerna nere vid Riverside och den relativt nybyggda och populära strandpromenaden Sisowath Quay intill Mekongfloden som flyter förbi med sina båtar och pråmar. Här fanns för några år sedan bara ett stinkande träsk. Nu är det två breda gångboulevarder med palmer, trädgårdsbuskar, välansade gräsmattor, utegym, parkbänkar och lekparker däremellan.

I de mest extrema fallen skär de upp armarna och dricker sitt eget blod när abstinensen sätter in eftersom de tror att drogen finns kvar i blodet.

Ett fåtal turister flanerar omkring på gatorna men de flesta väljer att sitta på någon av de hundratals restauranger som finns i kvarteren längs med hela Riverside. Många av dem är normala resenärer som bara vill sitta och äta en god middag och ta en drink eller en öl. Men det är även de som kommit hit för att köpa någon som håller dem sällskap. Och de gör det helt öppet.

När traffickingen tog fart i Bangkok i slutet av 80-talet förekom den öppna aktiviteten av det här slaget mestadels i utpräglade Red Light Districts som Patpong, Soi Cowboy och Nana Plaza. Här i Phnom Penh sitter gubbarna och småflickorna bland alla andra och äter och dricker som vilka andra par som helst helt utan skam. Här finns inga utpräglade Red Light Disgtricts som är avskärmade från resten av staden. Istället kan det vara det en kort sträcka på enskilda gator eller en mindre del av ett kvarter där barer och nattklubbar med så kallade ”taxi-girls” ligger i små kluster mitt ibland vanliga bostäder och normala restauranger och butiker.

”Gallerian” Soraya Golden Mall och nattklubben Heart of Darkness på Street 51 Pasteur i centrum nära Central Market/Phsar Thmei är känt sedan länge för sina prostituerade, tunga missbrukare, knarkförsäljare, tjuvar, kriminella och beväpnade khmerer. På dagarna ser det nästan ut som en normal galleria på en normal gata med normala bostäder och normala människor. Men efter att klockan slagit midnatt blir det ett helt annat ställe. I det korsande kvarteret intill ligger Sabai Sabai 174 – också den en utpräglad adress med liknande verksamhet fast riktad till gaycommunityn.

pojkar gata kambodja natt stad
Två pojkar med oviss framtid på Phnom Penhs gator.

Annars är det just de norra lite dyrare restaurangkvarteren vid Riverside som står för en stor del av den smutsigaste äldre-ensamma-män-med-unga-flickor-handeln. Samma kvarter dit upgrade-turisterna och familjer går för att äta en fin middag.
Det är svårt att känna sig bekväm på en restaurang när en av dessa ensamma män sitter och lismar och dreglar över alldeles för unga flickor vid bordet intill.

Ju längre kvällen lider desto fler blir de och jag bestämmer mig till slut för att det är dags att runda av kvällen.

På väg tillbaka till hotellet hör jag en röst som ropar något annat än ”You want tuk-tuk sir?” Jag vänder på huvudet och frågar vad mannen som ropat just sa.

– Marijuana? Heroine? Crystal Meth? Yama? Ketamine? I’ve got everything. Cheap price, ok? upprepar han.

Att det förekommer droger på gatorna i Asien är ingen hemlighet. Men att vissa turister faktiskt köper dem och använder dem är ytterligare en studie i mänsklig dårskap. För inte nog med att det kan vara i stort sett vad som helst man stoppar i sig, (en populär metod bland knarklangarna för att få ut så stor vinst som möjligt är att spä ut drogerna med alltifrån tvättmedel till de kemikalier som för närvarande finns till hands) så är även straffen för både innehav och användande mycket stränga.

arm asiat närbild
Rangsey, en av alla knarklangare på Riverside.

Men i Phnom Penh liksom i hela Kambodja sker knarkhandeln lika öppet som traffickingen, och polisen kontrollerar sällan vare sig turister, langarna eller inhemska som vill missbruka om de bara får sin beskärda del av kakan. I Sihanoukville i södra Kambodja är situationen ännu värre och har varit det under en längre tid. Där finns hundratals som är ohjälpligt beroende av den inhemska varianten av methamfetamin Yama, eller ”horse drug” som bokstavligen gör folk galna. I de mest extrema fallen skär missbrukarna upp armarna och dricker sitt eget blod när abstinensen sätter in eftersom de tror att drogen finns kvar i blodet.

Inget av det känns särskilt lockande för mig så jag svarar knarklangaren:

– No, thank you, I don’t use drugs, och börjar vandra vidare när jag får ett nytt förslag.

– Ok, you want to meet girl? You like?

bar gata restaurang
Barer med namn som detta fylls av ”taxi-girls” på nätterna.

Jag förklarar att jag inte är den typen av turist. Sedan frågar jag om jag får bjuda på en öl och om han har tid att prata en stund istället. Han skiner upp och presenterar sig med ett namn jag missar att anteckna och inte kommer ihåg. Jag kallar honom Rangsey här som är ett kambodjanskt mansnamn som betyder ”Sju färger”. För det är ungefär så många av dem som jobbar med skuggsidan av turistkvarteren är. Ena stunden är de pappa, den andra knarklangare eller hallick och allt däremellan.

– Jag gillar inte de som kommer hit och köper flickor men regeringen gör ingenting. De gör ingeting alls för att hjälpa oss så att vi slipper ta såna här jobb och de struntar i att våra döttrar tvingas till prostitution om vi dör. Jag hatar mitt jobb men jag har inget val. Jag skulle önska att jag kunde ge mina barn en utbildning så att de slipper bli knarklangare eller följa med turister upp på hotellrummet. Men det är svårt. Jag har inget val. De här har inget val, säger han och pekar på ett par småpojkar som leker på gatan framför oss.

– Jag gillar inte de som kommer hit och köper flickor men regeringen gör ingenting. De gör ingeting alls för att hjälpa oss så att vi slipper ta såna här jobb och de struntar i att våra döttrar tvingas till prostitution om vi dör.

Rangsey vänder blicken mot marken och tycks sväva bort i tankarna. Sedan tar han en djup klunk av ölen och ler mot mig.

– Det är såna som du som är bra turister. Du vill inte ha knark eller våra tjejer. Det är därför jag tycker om att prata med dig.

Sedan skuttar han upp och dyker på en ambulerande gatumatförsäljerska. Han kommer tillbaka med ett par torrgrillade fiskar av vilka han bryter först en bit åt sig själv och sedan en åt mig om vartannat. Det smakar gott, nästan som rökt böckling eller lax.

– Det enda som fattas är en sås. Du vet, chili och fisksås, tycker du om det? Du vet, regeringen skulle kunna göra massa om de bara ville men det är bara korruption. De stoppar pengarna i egna fickor och bryr sig inte om oss. Det är därför jag gör det här.

tuk-tuk Asien, Kambodja, Män, gata stad
Tuk-tuk-förarna tjänar inte i närheten av knarklangarna.

Han vill inte inte tala om hur mycket han tjänar på att sälja knark eller förmedla en kontakt. Han säger att det inte är mycket men mer än att sälja nudelsoppa eller köra tuk-tuk. Här på gatorna vid Riverside är han knarklangare och ibland hallick på nätterna. Men hemma är han pappa. Hans barn, en son och en dotter, är åtta och tio år och han önskar att han kunde sätta dem i skola. Men för det behöver han pengar.
Trots hans uppenbara frustration över situationen kan jag ändå inte låta bli att tycka att det blir lite av en dubbelmoral att vilja sina egna barn väl och ändå sälja andras barn till turister.
Mitt franka påstående gör honom besvärad och plötsligt känns det som om han inte längre är lika sugen på att prata med mig.

Det är en komplicerad fråga. Alla människor oavsett situation har ett val sägs det ju. Men när valet står mellan att inte kunna sörja för sin familj eller att börja sälja knark är valet kanske inte så svårt.

Men framförallt är det vi turister som kommer hit som har ett val. Det är vi som kan välja att inte stödja den här typen av verksamhet.

Bara när vi slutar efterfråga knarklangarnas droger eller de kambodjanska flickornas och pojkarnas kroppar kan vi göra deras nu självklara val till ett sämre val än det är idag.

Jimmie Olsson

Kommentera