Det var ju det här jag älskade. Doften av grillad gatumat, vedrök, vitlök i het wokpanna, stanken av sopor, avlopp och avgaser. Det var ju det här jag tyckte var så fantastiskt. Myllret av människor, den intensiva hettan och kaotiska trafiken. Jag älskade det verkligen.

Och när jag går där och stoppar bilar och motobikes genom att hålla ut armen bredvid mig och samtidigt vifta med handen för att visa att de ska väja för mig samtidigt som jag letar efter naturliga luckor i trafikflödet funderar jag stilla över varför jag älskade det så mycket.

Det svar jag kommer fram till är att det var så annorlunda mot Sverige. I Sverige fanns inte den här överväldigande stanken. I Sverige fanns inte det här fullkomliga kaoset, smutsen och kakafonin av röster från arbetande människor i färd med att lasta omöjligt mycket på alldeles för små fordon för vidareresa in i landet, signalhorn från bilar och motobikes, de höga ljuden från verkstäder och byggarbetsplatser längs trottoarerna.

Men i Sverige fanns framförallt inte heller de varma leendena från Kambodjaner som betraktade oss västerlänningar med nyfikenhet, uppskattning och glädje över att se oss.

Jag ser inte samma kvarter idag. Jag känner igen dem, jag känner igen allt jag ser.

Men det jag ser är inte charm, utan smuts. Och jag talar inte om smutsen på gatan som du blir svart om fötterna av. Jag menar en helt annan sorts smuts.

Och så lokalbefolkningen, Kambodjanerna själva, de som har turismen som sin inkomstkälla. De som förr log varmt åt oss och skrattade hjärtligt när vi tackade nej till tuk-tuk men som idag ser på oss med ett illa dolt förakt när de rovlystet mäter oss för att avgöra hur mycket de kan blåsa oss på.

Doun Penh, eller Riverside i Phnom Penh var en gång ett trevligt område. Som jag minns det. Idag är det mest smuts, med trafik tredubbelt så kaotisk som förr, öppen trafficking i neonbelysta pubar, jakt på pengar.

Men mitt i all smuts och kaos hittar jag ändå ljusglimtar i svärtan. Det är den där leende gamle mannen med handkärran fylld med kokosnötter som skrattande säger hej på khmer när vi stöter på varandra på gatan och måste dela det sparsamma utrymmet.

Det är den där tuk-tukföraren med de där genuint snälla ögonen, den försynta ödmjukheten och det varma leendet omöjligt att spela sig till.

Det är det där lilla barnet som med lysande ögon och brett leende ropar ”Hello! What’s your name?”

Det är de som inte glömt hur det var att vara människa när stan fortfarande var hanterbar.

Det är de som fortfarande kan se att inte alla turister är såna som kommer hit för att köpa sig friheter att ligga med deras döttrar medan de kämpar mot dåliga odds för att kunna ge sina barn en bra uppväxt.

De som förstår att inte alla kommer hit för att använda deras land som fristad, eller bara glida runt i åratal på ärvda pengar och inte göra ett jävla vettigt handtag medan de sliter arslet av sig för en nudelsoppa om dagen och några dollar för att försörja familjen.

Det är de som lyckas se nyanser i turisterna, som förmår undvika att dra alla över en kam, som även ser godheten och välmeningen hos vissa av oss eller de som bara inte vill ta del av den desperata oportunism som råder, de som fortfarande är glada över att vi vill besöka deras älskade Kambodja.

De som är stolta över att Phnom Penh en gång beskrivits som Sydostasiens vänligaste stad.

Eller de som fortfarande är för små för att kunna göra urskiljning.

Jag älskar fortfarande Kambodja. Kambodja gav mig för sexton år sedan en lektion i självbevarelsedrift, mod och företagsamhet, liksom äventyr, spänning, livsglädje och frihet i en tid då det fortfarande var under uppbyggnad och lugnare och mer harmoniska tider rådde.

En tid innan det börjat förstöras av en oansvarig turism där människor blir utnyttjade och utblottade på grund av pengar och kroppsligt begär.

En tid då man fortfarande log mot varandra, på riktigt.

Och det är så jag väljer att minnas det när jag nu för andra gången i mitt liv är i färd att lämna det.

Jimmie Olsson

Kommentera