Världens längsta flygresa, bokstavligt talat, gick förvånansvärt lätt. Mest kanske därför att vårt genidrag att boka en gångplats och en fönsterplats lyckades fullt ut och vi fick en hel trea för oss själva på båda sträckorna.

Stockholm–Doha (6 tim) gick lugnt till på alla sätt och vis. Bytet på en och en halv timme likaså. Liksom monstersträckan Doha–Auckland (16 1/2 tim). Allt utan dryga medpassagerare.

Mellanlandningen i Auckland var desto värre. Inrikesflyget mellan Auckland–Christchurch med Jetstar blev rejält försenat och vi var lagom möra när vi äntligen kunde slänga oss på sängen på hotellet Breakfree on Cashel.

Några timmars sömn och sedan upp för att kolla in Christchurch litegrann. Och det första vi upptäcker är att hela stan i princip är en byggarbetsplats efter den stora jordbävningen 2014.

Överallt är vägar avstängda, byggnader i ruiner; vissa av dem övergivna, andra under restaurering.

Det andra är att det också tycks finnas en uppsjö nedlagda businessar. Tomma dammiga butikslokaler. Reklamskyltar i förfall. Bleka reklamaffischer i fönstren. De finns överallt.

Ingen tycks vilja bo kvar här.

Vi har tre dagar här för att komma till rätta med jetlagen och det är kanske inte det roligaste stället i Nya Zeeland om sanningen ska fram.

vägskylt Saxon Street
Coola gatunamn har de i alla fall i Christchurch.

Faktum är att det är så trist att vi får någon form av hälsoidé och har bestämt oss för att börja varje dag med en löprunda (!)

Det är faktiskt förvånansvärt skönt (luften är sval och krispig om morgnarna här) så i vår entusiasm över vårt nyfunna kall skämtar vi litegrann om att resan kan heta Hälsoresan och beslutar oss för att vi ska starta varje morgon med en löprunda under hela den här semestern.

Det fallerade ju ganska jävla omgående.

Tredje dagen började vi köra bil och löpningen var officiellt över.

Underbart är kort, eller vad man ska säga.

Jimmie & Anne

Kommentera